Vi befinner oss i ett skifte där mjukare, mänskligare förmågor är viktigare än tekniska svar.
Det handlar inte om att avvisa kunskap –
utan om att lyfta fram mognad, kontakt och samarbetsförmåga som det som gör verklig skillnad i praktiken.
I en värld där många lutar sig mot etablerade modeller, invanda arbetssätt
eller digitala genvägar,
utmanar jag människor och organisationer
att återupptäcka det mänskliga omdömet –
förmågan att fatta ansvarstagande beslut
när kartan är ofullständig och konsekvenserna osäkra.
Det handlar om att träna närvaro, mod och samspel –
just där det gäller som mest.
Med improvisation, upplevelsebaserat lärande, neurovetenskap och psykologi
hjälper jag människor och organisationer
att förverkliga det som annars stannar vid insikt.
Ett
träningsrum för ledare, team och medarbetare
Detta arbete är för dem som ser att vårt sätt att leva och arbeta inte håller –
varken för oss själva eller för de arter vi delar planeten med.
För dem som förstår att verklig förändring kräver nya berättelser –
och att framtiden formas i handling, inte i planer.
För dem som vill bygga sammanhang där människor kan blomstra
och tillsammans navigera de komplexa utmaningar
som organisationer ställs inför.
Det innebär att samverka
över avdelningar, branscher, kulturer och generationer –
och att göra det med närvaro, mod och omdöme.
Med omdöme menar jag förmågan att väga samman situation, relation och konsekvens –
och agera ansvarsfullt även när svaret inte är givet.
Berättelser,
inte argument
De flesta försök till förändring bygger på analys, styrning eller övertalning.
Men de verkliga skiftena – de som håller över tid –
sker när något rör sig inombords.
”Om man vill förändra attityder måste man nå
hjärtat.
Och hjärtat nås genom berättelser – inte genom argument.”
— Jane Goodall
Detta är utgångspunkten för mitt arbete.
Inte att övertyga. Inte att pressa fram svar.
Utan att skapa rum där människor kan lyssna, känna –
och låta något förändras inifrån.
Förskjutningar som inga argument i världen kan åstadkomma.
Vad jag tränar
Jag tränar människors förmåga att agera klokt och mänskligt
när förutsättningarna är osäkra, emotionellt laddade och komplexa.
Det innebär att kunna:
• inte bli passiv av oro eller rädsla
• ta svåra samtal i tid
• lyssna – även när det väcker motstånd eller osäkerhet
• se bortom sitt eget perspektiv
• anpassa sig när förutsättningarna förändras
• ta initiativ även när utfallet inte kan garanteras
• stå kvar i det som är svårt – utan att bli defensiv eller dra sig undan
Mod, empati, kreativitet, resiliens, perspektivtagande och självledarskap –
det vi ofta talar om i vardagligt språk –
är i praktiken förmågan att utöva omdöme i handling.
Att möta det obekväma – i praktiken
Improvisation används som ett träningsredskap
för att synliggöra beteenden som annars tar år av erfarenhet att utveckla:
hur människor reagerar, relaterar och fattar beslut under osäkerhet.
Improvisation handlar inte om att släppa kontrollen –
utan om att öva förmågan att samspela, lyssna och fatta beslut i realtid, under tryck.
Inte genom analys.
Utan genom upplevelse.
Detta arbetssätt gör något som ofta undviks i organisationer:
det gör det obekväma möjligt att möta – utan att ducka för det.
Känns det obekvämt?
Då är vi ofta nära något som spelar roll.
De flesta organisationer tränar beslutsfattande
genom möten, analyser och presentationer.
Men de beslut som får störst konsekvenser fattas sällan där.
De fattas:
• när tiden är knapp
• när informationen är bristfällig
• när relationer sätts på prov
I träningsrummet är dessa villkor inte teoretiska.
De är påtagliga.
Och deltagarna är själva en del av situationen.
Det som annars tar år att uppmärksamma –
impulser, försvar och val –
blir synligt i stunden.
Därför handlar detta arbete inte om att förstå mer –
utan om att agera annorlunda – när det verkligen gäller.
Hållbarhet som
spegel – inte som ämne
Frågor om hållbarhet, biologisk mångfald och framtidens villkor
finns ofta närvarande i arbetet –
men inte som något som ska läras in.
De fungerar som speglar för hur vi lever och väljer.
Hur vi möter osäkerhet, ansvar och relation i det lilla –
när ingen ser, inget mäts och inget är enkelt –
avgör hur vi agerar i det stora.
Psykologisk
trygghet – en förutsättning, inte ett mål
För att detta arbete ska fungera
måste människor kunna pröva, justera och misslyckas
utan att riskera sitt anseende.
Därför skapar jag tydliga ramar, ett långsamt tempo
och respekt för den sårbarhet
som upplevelsebaserat lärande kräver.
Psykologisk trygghet handlar inte om bekvämlighet.
Den handlar om att bygga tillräcklig stabilitet
för att människor ska våga möta det som är svårt –
och därigenom faktiskt förändra sitt beteende.
Det är så verkligt lärande släpps loss i organisationer.
Och det är därför det varar.
